Svampsjukdomar

Text och foto Eva Stade
Boktips Skydda din trädgård, Pettersson, Maj-Lis 

Växter med omfattande svampangrepp ser alltid tråkiga ut - vare sig de är fulla av fläckiga blad eller bladlösa i förtid. De ömtåligaste och mest rikblommande rosorna kan försvagas av kraftiga svampangrepp; blomning och härdighet kan försämras och de allra känsligaste sorterna kan till och med duka under. Men många rosor klarar sig väldigt bra trots regelbundet återkommande svåra svampangrepp. Många av våra allra härdigaste rosor är mycket utsatta för svampangrepp men överlever bra ändå. Den som bara odlar engångsblommande, härdiga gammaldags rosor eller vildrosor och som inte bryr sig så mycket om utseende kan helt strunta i svampangreppen, eftersom dessa buskar klarar sig även om de under sen-sommar och höst kanske ser beklämmande ut. Den som vill odla ömtåligare sorter och/eller vill ha vacker och frisk grönska måste hantera problemet.

Grunden för all sjukdomsbekämpning är den förebyggande skötseln; utan den kan man räkna med att misslyckas med alla sorters brandkårsutryckningar. Lägg därför stor vikt vid jordens tillstånd - en god jord är den första förutsättningen för friska rosor. Gödsla måttligt och ge gärna små gödseldoser kontinuerligt. Snåla med kvävet men slösa med kalium. Gallra och glesa ur buskarna, mer ju mer instängd växtplatsen är. Sekatören och fingrarna är de mest pålitliga bekämpningsmedel vi har.

Plocka eller skär bort angripna växtdelar om detta är rimligt, dvs om angreppen är begränsade. Alla svampsjukdomar gynnas av hög luftfuktighet, och all bevattning av bladen bör undvikas. Håll markytan torr och ren grov-sand eller fint grus är ur denna synpunkt bra material för marktäckning under och kupning av rosor. Allt stenmaterial samlar solvärme, så marktäckning med grus kan också göra jorden lite varmare till glädje för rosorna.

Mjöldagg

är den svampsjukdom som är lättast att upptäcka, eftersom den främst angriper plantornas övre delar: unga blad och skott, blomskaft, blombottnar och nypon. Sjukdomen kan se olika ut och angripa olika delar av växten hos olika sorters rosor. Ofta ser mjöldaggsangrepp ut som en gråvit beläggning på skott och blad. Bladen blir också lätt deformerade.

Inom några dagar syns vanligen den gråvita svampbeläggningen. Mjöldagg på stjälkar, blomskaft och nypon ser snarast ut som stänk och spill av gråvit målarfärg. Rosor med mycket tjocka, blanka blad kan ha små mjöldaggskolonier som är glest strödda över hela bladskivan. Kalla, fuktiga höstar angrips blomskaft och blombotten hos de flesta rosor, och de blommor som eventuellt slår ut kan vara deformerade och ha onormal färg. Även längre ner på grenarna, speciellt kring bladknopparna (ögonen) men även runt taggarnas bas kan man ofta hitta mindre utbredda mjöldaggsangrepp. Jag uppfattar dessa som de kanske allvarligaste, eftersom de övervintrar på plantan och dessutom förefaller kunna vara inkörsport för barkfläcksjuka. 

Angreppen syns ofta först genom att en del av bladkanten bucklas på ett onormalt sätt och att det angripna partiet antar en rödaktig färgton. Sanering av angreppen innebär också att man måste beskära grenarna mycket kraftigare än vid angrepp i de övre delarna. Mjöldagg är mycket köldtolerant och tycks kunna fortsätta växa till vid töväder hela vintern. Problem med mjöldagg hör samman med jordens karaktär - på kalla fuktiga lerjordar får rosorna mycket mer mjöldagg än på varma sandjordar. Försommartorka bäddar för mjöldaggsangrepp senare under säsongen.

Överdrivet snabb tillväxt ger "vattniga" blad och skott som är särskilt aptitliga för bland annat mjöldagg och bladlöss. Mjöldagg förebyggs därför genom vattning vid försommartorka och återhållsam gödsling med kväve men desto generösare med kalium. Vattning med fräkenavkok (torkad åkerfräken kan köpas i hälsokostaffärerna) som innehåller mycket kisel kan kanske stärka vävnaderna och förebygga angrepp. Om svampen ändå slår till kan man pröva att spruta med svavel (Cumulus, finns där du köper växter) och/eller Atamon eller bikarbonat.

Ett helt ogiftigt alternativ som kanske kan ha en viss hämmande effekt är upprepad besprutning med skummjölk (torrmjölk). Angripna grenar ska klippas bort senast på senhösten. Klippet kan läggas i komposten, där mjöldaggssvamparna dör.

 

Rosrost

är den kanske mest fruktade av rosornas bladsvampar. Onekligen kan rost på kort tid ta livet av känsliga rosor. Men rost är också den svampsjukdom som jag upplevt vara lättast att bekämpa. Allt jag prövat har haft god effekt. Rosrost kan anta flera olika skepnader och sannolikt rör det sig om flera olika sorters rostsvamp.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det knepiga med den kanske allvarligaste varianten är att angreppen börjar på äldre blad längst ner på buskarna och åtminstone i början är svåra att upptäcka. Angreppen ser då ofta först ut som små, små orangefärgade prickar på undersidan av bladet. Senare syns de även på bladovansidan, och de orangefärgade prickarna på undersidan övergår till att bli svartbruna sporsamlingar. Blad faller av i förtid och svårt angripna buskarkan stå nakna framåt sensommaren. I andra fall yttrar sig rosrosten som något större orangefärgade fläckar ofta högre upp på buskarna. Dessa fläckar är ofta färre och denna form av rost förefaller vara mindre aggressivt spridningsbenägen. (Men det kanske också är ett förstadium till de många små angreppen på äldre blad.)

En annan form av rosrost tycks endast angripa omogna nypon. Den typen har jag bara sett några få gånger och den verkar inte alls skada buskarna. Ytterligare en form, till synes av mer aggressiv karaktär, angriper grenar i buskarnas övre partier och är mycket iögonenfallande, grenarna kläs av något som ser ut som utbredda klumpar av tjock ilsket orange målarfärg, fast med lätt luddig yta. Det är också möjligt att alltihop är samma svamp och att det är andra faktorer som gör att yttringarna är så olika.

Rosrost bekämpas bäst genom noggrann hygien och förebyggande behandling. Duscha aldrig rosorna utan vattna enbart jorden; svampar trivs i fukt och fuktiga blad är mer mottagliga för svampangrepp. Var återhållsam med kväve-gödsling och generös med kalium. Kisel från fräkenextrakt kan antagligen också vara nyttigt.

Angripna växtdelar tas helst bort så for de upptäcks och kan läggas i komposten. Spruta förebyggande på senhösten och tidigt på våren med det du väljer som ditt motmedel. Bäst varaktig effekt har jag fått av förebyggande besprutning med trichodermasvampar (BINAB® TF WP). Men som sagt - allt jag prövat har haft åtminstone tillfällig effekt.

Många albarosor får årligen mycket rost och tappar alla bladen framåt sommaren, men det verkar rosorna inte må illa av. Rosor ur rugosagruppen förefaller alltid ha lindriga rostangrepp som man inte lägger märke till. Men vissa rugosasorter som till exempel 'Conrad Ferdinand Meyer' och 'Robusta' kan lätt duka under på grund av svårartade rostangrepp. Rugosahybriden Rosa x paulii (Rosa rugosa repens Alba) är på sensommaren ofta mer eller mindre bladlös, men överlever bra ändå.

Svartfläcksjuka

Svartfläcksjuka heter på danska "stråleplet" vilket är en målande beskrivning. Angreppen, som börjar på äldre blad, yttrar sig som svartaktigt runda fläckar med tydligt fransig kant. Dessa fläckar tillväxer radiellt. Angripna blad gulnar och faller av. Svartfläcksjuka är den kanske vanligaste orsaken till den bladlöshet hos rabattrosor som de flesta av oss har iakttagit. Mycket få rosor är helt motståndskraftiga, men många får bara lätta angrepp. Sorter som är kända för att angrips hårt utan att nödvändigtvis duka under är till exempel 'Prairie Dawn', 'Heidelberg', 'Louise Odier', 'Iceberg' och 'Nina Weibull'. Andra sorter överlever inte svartfläcks-angrepp lika väl.

Mina allra värsta svartfläckshistorier har jag haft med 'Gloire de Dijon'. Det första exemplaret jag hade var alltid bladlöst när jag kom hem efter semestern, och eftersom blommorna hade nästan samma färgnyans som väggen de lutade sig mot, tröttnade jag på rosen. Det här var mycket länge sedan, och jag hade aldrig hört talas om svartfläcksjuka utan trodde att bladlösheten var en egenhet hos rossorten. Nästa 'Gloire' jag köpte fick luta sig mot en skrovlig stenmur på västkusten. Jag hade tänkt att det skulle bli mycket vackert. Men det blev det inte! Plantan hade svartfläcksjuka ända ut på foderbladen, blomskaften blev ultrakorta och alltihop såg eländigt ut. Dessutom smittades rosor som hängt med i flera årtionden utan sådana problem. Men det var denna upplevelse som fick mig att utarbeta den aktionsplan jag numera följer (åtminstone i princip - och ibland).

Andra svarta fläckar på bladen

Rosblad kan också få svarta fläckar av andra skäl allt är inte svartfläck som skämmer ... Runt insektsbett och andra mekaniska skador på bladen kan det utvecklas runda svartaktiga gårdar som är missprydande men inte leder till att bladet gulnar och faller av. Vad fläckarna består av vet jag inte.

Rosbladmögel förekommer endast då luftfuktigheten är hög: i växthus, vid lång-varigt fuktigt väder eller ständig bevattning med spridare. Svampen ger oregelbundna fläckar som är rödaktiga från början men senare blir gråsvarta. Dessa fläckar är inte runda eller fransade i kanterna som svart-fläcksjukefläckar utan kantiga och skarpt avgränsade av nerver i bladet. Även ros-bladmögel leder till att bladen snabbt vissnar och faller av i förtid.

 

Pimpinellsorter med de typiska små 'orm-bunksliknande' bladen får ofta rödaktiga brunsvarta fläckar eller prickar framåt sensommaren. Jag kallar det för pimpinell- eller poppiusprickar. (Nästan all 'Poppius' jag mött har sådana prickar på bladen.) Det påstås att detta inte är någon svamp-sjukdom, men hos mig försvann prickarna då jag började spruta med trichoderma. Så jag undrar, jag.

Barkfläcksjuka

har under senare år blivit ett stort problem för många hängivna odlare av engångsblommande rosor och klätterrosor. Sjukdomen yttrar sig som mörka fläckar på stammarna vanligen nära marken och ofta runt bladknoppar och taggar, men de kan också dyka upp var som helst på skotten. I gränsen mot frisk vävnad är fläckarna lilaröda. Efter hand utvecklas sporer i såren som då blir gråvita. Svampen växer in i stammen och kan täppa till kärlen så att grenen dör. Den växer till under vinterns tövädersperioder, och angrepp som inte uppmärksammas på hösten kan ha hunnit bli stora innan våren.

Ofta kan man på våren se att bladen på vissa grenar utvecklas senare och långsammare än andra. Undersöker man de nedre delarna på en sådan gren hittar man vanligen typiska barkfläcksjukesår. Om man inte skär bort grenen kommer tillväxten stanna av och de ofta endast halvt utslagna bladen vissnar och grenen dör. Barkfläcksjuka gynnas av överdriven kvävegödsling, av tät växt och av vintertäckning, särskilt med material som inte är helt torrt. Tidigare skador, mekaniska eller efter mjöldaggsangrepp, kan bli inkörsportar för svampen.

I första hand bör man så långt möjligt försöka förhindra angrepp genom att årligen gallra ur sina rosor, endast vintertäcka rosor som annars har svårt att övervintra nöjaktigt, gödsla förnuftigt och skära bort angripna partier helst innan sporer hunnit utvecklas. Noggrann bortskärning av mjöldaggsangrepp ingår i åtgärderna för att förhindra barkfläcksjuka. Fläckar som ännu är små och mörka kan man kanske försöksvis pensla med något svampmedel. Det är emellertid osäkert vilken effekt detta kan ha. Redan på senvintern bör rosorna inspekteras och angripna grenar skäras bort. Växtdelar som är infekterad med barkfläcksjuka ska för säkerhets skull brännas och inte läggas i komposten. Ständigblommande och remonterande rosor skärs rena från alla fläckar vid vårbeskärningen och hos dessa behöver barkfläcksjuka knappast vara något problem.

Rosor i god växt, på bra, väldränerad och gärna varm jord, med god näringsbalans och i luftigt läge klarar sig förstås bättre från alla sorters svampsjukdomar. Alltför gynnsamma omständigheter och snabb tillväxt kan dock göra rosorna känsliga för framför allt mjöldagg och barkfläcksjuka.